Fritt visum, fri biljett: vad Nepals politik betyder för EU-arbetsgivare

Nepal har en politik som ålägger den utländska arbetsgivaren att betala arbetstagarens inresevisum och flygbiljett. Den heter Free Visa, Free Ticket, den har funnits sedan 2015, och den första reaktionen hos en europeisk inköpsansvarig som läser om den är att anta att den styr korridoren från Nepal till EU. Det gör den inte. Politiken täcker exakt sju destinationer, alla i Gulfen eller Malaysia, och Europeiska unionen ligger helt utanför dess räckvidd. Skälet till att en arbetsgivare i EU ändå behöver förstå den är dubbelt. För det första är den det tydligaste uttrycket i nepalesisk lag för hur landet ser på vem som betalar för att flytta en arbetstagare, och den logiken bärs vidare i varje korridor, EU inbegripet. För det andra är det vanligaste budgetfelet vid en placering i EU att anta antingen att politiken gör biljetten till någon annans problem, eller att arbetstagaren helt enkelt tar de kostnader politiken lämnar kvar. Båda antagandena kostar pengar vid fel tillfälle.

Vad politiken faktiskt säger, och de sju destinationer den binder

Arbetsmarknadsministeriet, det organ som senare blev Ministry of Labour, Employment and Social Security (MoLESS), tillkännagav Free Visa, Free Ticket den 9 juni 2015 och införde politiken den 6 juli 2015. Mekanismen är enkel. För en arbetstagare på väg till en täckt destination ska den utländska arbetsgivaren bära kostnaden för inresevisumet och tur- och returbiljetten, och den nepalesiska rekryteringsbyrån får ta ut ett servicearvode av arbetstagaren på högst 10 000 NPR, och bara där arbetsgivaren vägrar betala det. Taket på 10 000 NPR ersatte taken före 2015 på 70 000 NPR för Gulfen och 80 000 NPR för Malaysia, så huvudförändringen var en ungefär sjufaldig sänkning av vad en byrå lagligt kunde ta ut av en arbetstagare.

De sju destinationerna är Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Malaysia. De sju suger upp något i stil med 95 till 97 % av de nepalesiska arbetsmigranterna när Indien lämnas åt sidan, vilket är varför politiken på pappret läses som om den täcker nästan alla. Den täcker inte korridoren som betyder något för en europeisk köpare. Ingen europeisk destination nämns i direktivet från 2015, och Centre for the Study of Labour and Mobility (CESLAM) är tydligt med att Kroatien, Rumänien och resten av EU aldrig skrevs in i det.

Detta är den enskilt viktigaste punkten för en arbetsgivare i EU att ta till sig. Den lagstadgade skyldigheten att betala visum och biljett fäster inte automatiskt vid en placering från Nepal till EU. Ett påstående du kan stöta på, att Free Visa, Free Ticket återaktiverades 2024 och nu drar in Kroatien i räckvidden, stämmer inte med direktivet eller med MoLESS handlingar. Politiken förblev ett instrument för sju länder i Gulfen och Malaysia hela tiden, och den avvecklas nu snarare än vidgas.

Hur politiken bär principen att arbetsgivaren betalar

Skala bort destinationslistan och det Free Visa, Free Ticket uttrycker är en princip: att kostnaden för att flytta en arbetstagare hör hemma på arbetsgivarens sida av boken, inte arbetstagarens. Principen har ett namn i internationell rekrytering, principen att arbetsgivaren betalar, och den är mycket äldre än den nepalesiska politiken. Dess renaste formulering är princip 1 i Dhakaprinciperna för migration med värdighet, lanserade av Institute for Human Rights and Business (IHRB) den 18 december 2012, som rakt ut säger att inga avgifter tas ut av migrantarbetare.

Nepal hade redan skrivit in samma logik i bindande lag. Foreign Employment Act, 2064 (2007) förbjuder rekryteringsavgifter som arbetstagaren betalar, och ILO:s globala studie om rekryteringskostnader placerar Nepal i den strängaste änden, avgifter inte tillåtna. Free Visa, Free Ticket är det operativa uttrycket för förbudet i de sju täckta destinationerna, med visumet och biljetten namngivna och det kvarvarande servicearvodet begränsat till 10 000 NPR. Den historiska roten går ännu längre tillbaka, till avsiktsförklaringen mellan Nepal och Qatar från 2007, som föreskrev att hela kostnaden för migrationen skulle bäras av arbetsgivaren.

För en arbetsgivare i EU är den praktiska läsningen denna. Skyldigheten att arbetsgivaren betalar vid en placering från Nepal till EU följer inte av Free Visa, Free Ticket, eftersom EU står utanför. Den följer av de internationella standarder som styr rättvis rekrytering, ILO:s allmänna principer och operativa riktlinjer för rättvis rekrytering antagna i september 2016, definitionen av rekryteringsavgifter och tillhörande kostnader antagen i november 2018, och IOM:s International Recruitment Integrity System (IRIS). Werklist tillämpar den modellen i varje korridor företaget driver, EU inbegripet, oavsett om en destination ligger inom Nepals lagstadgade system. Rekryteringsavgiften läggs på arbetsgivarsidan, där IRIS-anpassade standarder kräver att den ligger, och arbetstagaren betalar ingenting för dokumentation, attestering, visum, resa, läkarundersökning eller orientering. För hela verktygslådan ett granskningsunderlag behöver, se etisk rekrytering i Nepal och nollkostnadsmodellen.

Varför detta är en CSR-fördel, inte en kostnadsöverraskning

En köpare som bara läser sammanfattningen av politiken landar oftast på ett av två fel ställen. Antingen får politiken arbetsgivaren i EU att tro att visum och biljett enligt lag är någon annans problem, vilket är falskt eftersom EU står utanför, eller så får den arbetsgivaren att tro att arbetstagaren tar det politiken inte namnger, vilket också är falskt under en modell för rättvis rekrytering. Den rätta ramen ligger mittemellan, och den är en affärsfördel snarare än en kostnadschock.

Fördelen är att en korridor där arbetsgivaren betalar ger ett rent efterlevnadsunderlag. Kostnadskategorierna ILO räknar upp, medicinskt, försäkring och migranternas välfärdsfond, kompetensprov, utbildning och orientering, utrustning, resa och logi samt den administrativa bördan med kontrakt, identitetshandlingar, visum och tillstånd, är exakt de poster ett CSR- eller granskningsteam i mottagarlandet kommer att fråga om. När kostnaderna är dokumenterade på arbetsgivarfakturan i stället för begravda i en arbetstagares skuld går underlaget igenom. När de trycks på arbetstagaren faller korridoren. En undersökning av 2 244 arbetstagare fann att nepalesiska migranter betalade omkring 100 000 NPR i genomsnitt, ungefär tio gånger det lagliga taket, och Nepals egen undersökning av återvändande migration och rekryteringskostnader från National Statistics Office, färdigställd i november 2023 med stöd av ILO, fann genomsnittskostnader över 100 000 NPR med färre än 2 % av arbetstagarna som betalade ingenting. Det är talen en korridor där arbetstagaren betalar genererar, och det är talen en revisor flaggar.

Kontrasten säger köparen något. En korridor prissatt nära politikens tänkta tak på 10 000 NPR, eller nära det ursprungliga lanseringsmålet på omkring 75 USD i total kostnad för arbetstagaren, är en korridor där de verkliga kostnaderna har tagit vägen någonstans. I Gulfen hamnade de på arbetstagaren, som i praktiken betalade 1 500 till 2 200 USD mot en BNP per capita i Nepal på 1 324 USD i slutet av 2023. En arbetsgivare i EU som vill ha motsatsen, en korridor där kostnaderna är synliga och ligger på de egna böckerna, köper CSR-fördelen medvetet.

Felläget: att underbudgetera biljetten och välfärdsavgiften

Här förlorar en europeisk köpare pengar första gången, och det är precist. Placeringsbudgeten byggs kring visumet och bruttolönen, de två största och mest uppenbara talen, och två mindre poster behandlas som avrundning. Det är de inte. De är styrande poster, och de dyker upp i värsta tänkbara ögonblick, veckan för avresan.

Den första är flygbiljetten. Vid en placering i Gulfen tvingar politiken arbetsgivaren att bära den, så en köpare som kopierar en gulfkostnadsmodell in i en EU-affär antar detsamma och lämnar biljetten utanför EU-budgeten. I EU-korridoren bär ingen lag den, så om inte arbetsgivaren uttryckligen har åtagit sig att stå för den saknas raden helt enkelt. En enkelbiljett från Katmandu till en europeisk knutpunkt, med rutt och tid låsta mot ett fast avresedatum, är ingen småsak, och att upptäcka luckan tre dagar före avresan tvingar fram en ryckighet som försenar hela gruppen.

Den andra är avgiften till Foreign Employment Welfare Fund, som betalas innan arbetsgodkännandet beviljas. Det är inget tal en arbetsgivare kan förhandla eller hoppa över, arbetstillståndet utfärdas inte utan det. Bidraget ändrades den 31 juli 2024 från enhetliga 1 000 NPR till en trappa, 1 500 NPR för kontrakt upp till tre år och 2 500 NPR för kontrakt över tre år. EU-kontrakt löper typiskt längre än tre år och hamnar i det högre steget. Bredvid den ligger den obligatoriska premien för Foreign Employment Term Life Insurance, ungefär 3 500 till 5 500 NPR beroende på arbetstagarens ålder, och ett bidrag till Social Security Fund. Ingen av dem är stor i sig. Tillsammans är de skillnaden mellan ett tillstånd som utfärdas enligt plan och ett ärende som står stilla på Department of Foreign Employment (DOFE) i Maharajgunj medan en betalning jagas.

Den konkreta följden är ett tidsfel, och det kostar mer än överdraget i sig. Är välfärdsavgiften och försäkringspremien obudgeterade och obetalda utfärdas inte arbetsgodkännandet, arbetstagaren kan inte klara utresekontrollerna på Tribhuvans internationella flygplats (TIA), och ett avresedatum bokat veckor tidigare går förlorat. Att boka om en grupps flyg och lägga om DOFE-ärendet bakom det kostar dagar projektplanen inte hade. De två billigaste posterna i stapeln styr den dyraste, det löneintjänande startdatumet. För hur var och en av raderna faktureras och var den hör hemma, se genomgången av kostnaden för att rekrytera nepalesisk arbetskraft till EU och nedbrytningen av välfärdsfonden och försäkringen.

Vart politiken är på väg, och varför det inte ändrar ditt EU-ärende

Systemet för de sju länderna är nu under avveckling. Den 3 februari 2026 tillkännagav ministern Rajendra Singh Bhandari att Free Visa, Free Ticket skulle skrotas inom en månad, och beskrev sådana system som ett sätt att lura ungdomarna, med MoLESS som i stället skulle tillhandahålla läkarundersökning, orientering och tillstånd direkt. I april 2026 hade regeringen bytts ut och arbetsmarknadsminister Dipak Kumar Sah bekräftade taket på 10 000 NPR för servicearvodet i ett videomeddelande den 5 april 2026, sedan DOFE skickat förfrågningsbrev den 17 mars 2026 och med klagomålslinjer öppna via Hello Sarkar på 1111 och Foreign Employment Call Centre på 1141. De två ministrarna är olika innehavare av posten över ett regeringsskifte, inte en motsägelse, och färdriktningen är en omgörning av hur gulfkorridoren hanterar arbetstagarens kostnader.

För en arbetsgivare i EU flyttar inget av detta ärendet. Systemet som avvecklas täckte aldrig EU, och skyldigheten som faktiskt gäller en placering från Nepal till EU, att arbetstagaren betalar noll och kostnaderna ligger på arbetsgivarsidan, kommer från den IRIS-anpassade modellen och ILO:s standarder, inte från ett nepalesiskt gulfsystem som kanske inte finns vid årets slut. Talen som binder din placering är välfärdsfondens nivå, försäkringspremien, SSF-raden och en biljett du bör utgå från att du budgeterar själv.

Sonderar du en korridor från Nepal till EU och vill ha raderna för visum, biljett, välfärdsfond och försäkring kartlagda mot ett verkligt avresedatum innan du binder upp dig? Skicka ett underlag till Werklists kontor i Katmandu via kontakt för företag. Teamet driver ärenden genom DOFE-kontoret i Maharajgunj varje vecka och säger vilka rader som är lag, vilka som är kommersiella och vilken som är den köpare glömmer.