När arbetsgivaren i destinationslandet inte kan sponsra själv: EOR-vägen till tillståndet

Ett företag som vill ta in en svetsare från Nepal till en byggarbetsplats i Polen, eller ett lagerteam från Filippinerna till Nederländerna, går in i samma vägg så fort det läser blanketten. Den sponsrande parten som ska namnges på de flesta kombinerade EU-tillstånd måste vara en inhemsk arbetsgivare i juridisk mening, alltså ett bolag registrerat i destinationsstaten med skattenummer och konto för sociala avgifter. Ett utländskt företag utan bolag där kan inte skriva sitt eget namn på den raden. Tillståndet som behövs för att göra anställningen laglig är alltså ett tillstånd företaget strukturellt inte kan inneha. Ett employer of record löser det genom att bli arbetsgivare i lagens mening på plats och sponsra tillståndet, medan företaget som faktiskt leder arbetet står kvar som kund. Den här artikeln beskriver när vägen gäller, hur den uppfyller sponsringskravet och var den inte räcker.

Varför tillståndet över huvud taget kräver en inhemsk arbetsgivare

EU:s direktiv om kombinerat tillstånd ligger bakom de kombinerade uppehålls- och arbetsdokument som de flesta medlemsstater nu utfärdar, från Kroatiens jedinstvena dozvola till det tjeckiska anställningskortet och den nederländska GVVA. Vart och ett beviljas mot ett konkret jobberbjudande från en bestämd arbetsgivare, och den arbetsgivaren är den part som migrationsmyndigheten håller ansvarig. Det är den enhet som skriver under avtalet, sköter lönen, betalar sociala avgifter och svarar inför arbetsmiljö- och arbetsrättsinspektionen om förhållandet inte är det ärendet påstod. Inget av det fungerar om den namngivna arbetsgivaren saknar närvaro i landet. Myndigheten har ingenting att registrera, ingen lönekörning att granska och ingen inom sin jurisdiktion att ställa till svars.

Regeln är alltså inte en formalitet. Den följer av vad tillståndet är till för. Vad det faktiskt innebär att sponsra en arbetstagare i EU går igenom de skyldigheter som hänger på den sponsrande parten, och var och en av dem förutsätter en registrerad lokal enhet.

De två sätten att bli inhemsk arbetsgivare

Ett företag som saknar bolag i destinationsstaten har två vägar till ett. Det kan bygga ett eget, eller låna ett.

Att bygga eget betyder att bilda dotterbolag eller filial: registrera bolaget, öppna skattekonto, anmäla sig hos socialförsäkringsorganet och i vissa stater dessutom skaffa sponsorstatus. Det är ett verkligt projekt. Det kan kosta en betydande summa och ta månader innan en enda tillståndsansökan ens kan lämnas in, och det för med sig löpande redovisnings- och rapporteringsplikter så länge bolaget finns. För ett företag som vill placera en handfull arbetstagare, eller som testar om en korridor fungerar innan det binder upp sig, är bolaget tyngre än anställningen.

Att låna ett betyder att använda ett employer of record. EOR:en är redan registrerad arbetsgivare i destinationsstaten. Den har redan skattenumret, kontot för sociala avgifter och, där det krävs, sponsorregistreringen. Den blir arbetstagarens arbetsgivare i lagens mening och sponsrar tillståndet i eget namn. Kundföretaget behåller affärsrelationen och leder det dagliga arbetet, men är inte parten på tillståndet.

Hur EOR-upplägget uppfyller sponsringskravet

Mekaniken är enkel så fort rollerna är klara. EOR:en tecknar det lokala anställningsavtalet med arbetstagaren. Den kör lokal lön och betalar de skatter och sociala avgifter destinationsstaten kräver. Den lämnar in ansökan om arbetstillstånd eller kombinerat tillstånd som sponsrande arbetsgivare och bär sponsorskyldigheterna som följer med. Kundföretaget betalar EOR:en ett arvode som täcker lönen plus EOR:ens kostnader, och instruerar arbetstagaren om själva jobbet.

Sett från migrationsmyndighetens sida är ärendet rent. Det finns en registrerad inhemsk arbetsgivare med en lönekörning myndigheten kan granska och ett avgiftsspår den kan följa. Det triangelförhållande som ligger bakom ändrar inte vad myndigheten ser på tillståndet. Det är hela poängen: EOR:en är en verklig arbetsgivare i juridisk mening, inte en pappersfigur.

EOR:en måste ändå klara sponsorkravet

Att använda ett EOR hoppar inte över sponsringskraven. Det flyttar dem till en part som redan är byggd för att klara dem. I stater som driver ett formellt sponsorregister måste EOR:en själv vara erkänd sponsor innan den kan lämna in. Nederländerna är det tydligaste fallet. IND kräver status som erkänd referent för flera vägar, och ett EOR som inte står i det registret kan inte sponsra en arbetstagare genom dem, lika lite som ett kundföretag kan. Anställa från tredjeland i Nederländerna: erkänd referent först, lönetröskel sedan förklarar varför den registreringen avgör vägen innan lönesiffran gör det.

Det praktiska felläget här är precist. En kund väljer EOR på pris, utgår från att EOR:en kan sponsra var som helst i EU och upptäcker först senare att EOR:en saknar status som erkänd sponsor i målstaten. IND tar inte emot ansökan om kombinerat tillstånd från en icke erkänd part. Ärendet blir inte så mycket avslaget som aldrig riktigt öppnat, och veckorna som lagts på att få arbetstagaren på plats får läggas en gång till. Kontrollera EOR:ens sponsorstatus i just den destinationsstaten innan någon skriver under.

Vad EOR-vägen inte ersätter

Två saker blandas ofta ihop med den här vägen och är inte samma sak. Den första är reglerna om utstationering och rörlighet inom EU. Är en arbetstagare redan lagligt anställd i en medlemsstat kan hen i vissa fall utstationeras till en annan för att tillhandahålla en tjänst, enligt ett eget regelverk. Den mekanismen ger ingen rätt att nyanställa en tredjelandsmedborgare som ännu inte arbetar lagligt någonstans i EU. För svetsaren som fortfarande är i Nepal är utstationering ingen genväg förbi destinationstillståndet. Ett destinationstillstånd krävs fortfarande, och EOR-vägen är ett sätt att få det.

Den andra är EOR som ett sätt att komma undan arbetsmarknadsprövningen eller en kvot. EOR:en sponsrar tillståndet, men tillståndet är fortfarande samma tillstånd. Kräver vägen en arbetsmarknadsprövning gäller prövningen ändå. Driver staten en kvot ligger EOR:ens ärende fortfarande inom den. Upplägget löser bolagsfrågan, inte de materiella migrationsvillkoren. Kombinerat tillstånd, förklarat redogör för vilka villkor som följer med tillståndet oavsett vem som sponsrar.

En varning värd att säga rakt ut: alla medlemsstater behandlar inte EOR-liknande triangelanställning lika när det gäller sponsring av tillstånd, och några begränsar den. Kontrollera läget i just den destinationsstaten innan du bygger en korridor på det här upplägget, i stället för att anta att det som gäller i ett EU-land gäller i nästa.

Var Werklist kommer in

Werklist söker upp och placerar yrkesarbetare från Nepal, Indien, Filippinerna och västra Balkan hos arbetsgivare i EU. När en arbetsgivare i destinationslandet saknar bolag i målstaten sköter vi sökning och urval och driver korridoren, medan tillstånd och lokal lön ligger hos en sponsrande enhet byggd för det. Väger du mellan att starta eget bolag och att sponsra genom ett EOR för ett visst land och en viss roll? Skicka underlaget så kartlägger vi vägen innan du binder upp dig. Prata med en konsult.